Idag har jag plockat massa fina blommor och satt på min farmors grav. Det är så tortt så jag passade på att vattna lite på de andra familjegravarna runt omkring. Träffade vaktmästaren och hade en lång konversation om vad hennes barn, (som jag lekte med som liten) gör nu förtiden, om skog, lärarutbildningen och massa annat gottit. Det var trevligt.

Hälsade på farfar samtidigt som en av han vänner var på besök. Kände mig som en inkräktare eftersom det är en tradition att han kommer dit en gång om året, men jag lämnade dem till sig själva efter ett tag så de fick diskutera gamla minnen tillsammans. Kompisen nämnde iallafall att han tyckte att jag tappat i vikt. Min farfar som är mer eller mindre blind tror att jag är tjock, men nu verkar det som om han ändrat uppfattning, att jag är lite mer lagom, när det kommit från en säker källa att jag inte är så stor som jag var sist han såg mig klart, för sådär 8 år sedan. Då gällde något annat….

Men…. jag gillar min farfar starkt.

Nu ska vi äta potatis blandat med ädelost och sylt tillsammans med oproportionerligt mycket kött….vilket är resultatet av en kökskatastrof….

Vad beror då detta på?

Vår kontaktbibliotekarie på ABM hörde av sig till Libris och frågade varför det såg ut som det gjorde och ungefär såhär förstod jag att de hade tänkt.

Jo, på Libris har man tänkt så finurligt att man istället för att använda sig av den avancerade sökfunktionen för att ange vilket bibliotek man vill undersöka om boken finns på så har man gjort så att det är möjligt att skriva exempelvis ”barnpsykologi Bromölla bibliotek” för att se om böcker inom detta ämne finns i Bromölla. Sökordet ”Bibliotek” har alltså fått två betydelser, dels som ämne, men också som sökbart ord i beståndslistan som kommer fram och redogör för på vilka bibliotek boken finns, vilket finns med i alla poster och som ger utslag vid en sökning som ”bibliotek undersökning”.

Jag hoppas att de har rättat till problemet, det verkar nästan så, för ja, som BoI-student blir en sådan strategi från Libris sida en aningens problematisk. För ska det verkligen vara så??

Igår var jag på serieworkshop för bibliotekarier anordnat av Svenska biblioteksföreningen. Min uppfattning var att det anordnades tillsammans med Serieteket, Sveriges enda seriebibliotek, som huserar i Kulturhuset i Stockholm. Det är ett väldigt fint, men annorlunda bibliotek. För det första lånar man bara ut serier i alla dess former, mest alternativt som är svårt att få tag på på andra ställen. Sen ser det lite annorlunda ut, med mysiga inbjudande sittplatser som bara ber om att man ska hitta något frestande i hyllan och sedan sjunka ner i en puff eller nått.

Dagen började med fika och allmänt mingel på Serieteket. Sen tog vi en gigantisk hiss upp till konferenslokal nr. 3 där dagen fortsatte. Morten Harper höll ett föredrag om ett de tre stora serietraditionerna;den amerikanske, den europeiska och den japanska. På hans hemsida kan man finna mer information om man är intresserad av serier. Det som var mest effektfullt var hans powerpoint presentation av serier, ruta för ruta, akompanjerat av elektroniska och meliodiska slingor.

Didier Pasamonik höll det andra föredraget. Han är journalist och väldigt insatt i grafisk litteratur, bland annat har han varit med och anordnat en utställning som heter ”De Superman au chat du rabbin” vilket översätts till typ, ”från stålmannen till rabbinens katt”. Utställningen handlar om hur den judiska kulturen skildrats i seriesammanhang och ur ett sociologiskt samt kontextuellt perspektiv. Precis som Pasamonik säger hade man kunnat välja vilken grupp som helst, men många serietecknare var judar, såsom stålmannens, spirits och x-mens skapare. Föreläsningen var på franska, men simultantolkades, vilket var jobbigt även om tolken gjorde ett bra jobb. Det var deffinitivt värt det.

Vi hade Tintin-quizz med Sveriges nog mest bevandrare Tintinkännare, Björn Wahlström, som också gjort den nya översättningen av Tintin. Trivia!! I den allra första översättningarna dricker Kapten Haddock inte Whiskey utan ”kalasmust”, en sedlighetsaspekt som är helt oförstålig på kontinenten.

Nu är jag ännu inte bibliotekarie, men det var väldigt intressant att höra hur bibliotekarier diskuterade problematiken runt serier inom arbetslivet, som hur de ska exponeras, uppdelning mellan vuxen och barnavdelning, katalogisering m.m. Samt att försöka sälja in serier och höja deras status inom skolans verksamhet och undervisning. Det var en fin dag som jag kommer tänka på lite då och då för mig själv. För er som inte varit på Serieteket så rekommenderar jag varmt er att gå dit. Det är ett speciellt bibliotek och kanske just för bibliotekarier kan det vara en idé för att få lite idéer inom ett område som många kanske känner sig lite osäkra med.

Användbara länkar vi talade om….
Seriefrämjandets hemsida-bland annat med tidningen ”bild och bubbla”
Mangabibliotekarien-bibliotekarie med brinnande intresse för manga.
Seriewikin-en wiki på svenska om serier
nordicomics-samarbete mellan nordiska serietek.

Men, nu när jag var där liknade det mer de skånska förhållandena. Det töade och flodade med vatten från alla håll. Jag hade mocka skor och hade inte väntat mig detta. Som tur var var det inte så kallt, så efter ett tag lyckades man värma upp vattnet i skorna ganska väl med hjälp av kroppsvärmen. Vädret har verkligen blivit något annat att prata om än vad det var förr. Vad ska man nu meningslösprata om, tar man upp vädret riskerar man få en infekterad politisk dikussion på halsen. Iallafall, det är växthuseffekten, I tell you! Konstigt var det iallafall att se sin forna hemstad i en så främmande svepning.

Vårt bidrag till klagosången låter något i stil med … ” de plogar dåligt på berghem, speciellt på Axtorpsvägen. Mockaskor borde inte få säljas i Umeå utan medföljande impregneringsspray”. Jag tror på det där med klagokörer. Det verkar vara en fin sak, att låta allt sitt missnöja liksom skjuda ut ur kroppen och fram till intet ont anade människor i förklädnaden var skönsång. Fast samtidigt ett ganska uppgivet svenssonslidande…samtidigt…sedan alla går och tänker på, men som man kanske inte riktigt tror att det är värt att klaga på egentligen. Men, se, nu…nu kan just ditt klagande förvandlas till något riktigt roligt och kreativt för andra människor att lyssna på. Fatalt underbart!

Gravölen för nationen smackade väl och dessutom fick jag lära mig av M hur man fejkar att man varit slampa en gång i tiden utan att ljuga!! Tack, tack för tipsen. Oj, man blir ju nästan sentimental, men jag måste ju rekommendera alla att någon gång under sitt liv bo några dagar hemma hos S och uppleva hennes gästfrihet! Ett annat plus var dj:sen i silverkavaj och vitbågade solglasögon, ni såg coolare ut än vad ni lät! Men…äsch…vem är jag, jag känner inte igen mig…

Dagen efter fikade vi på schmäck, ett finfint kafé som också det rekommenderas om man har vägarna förbi. Ska man äta deras schmäckbulle bör man helst vara två, eller som vi, tre. Där satt vi och var glada i hågen i största allmänhet…ett band som hette ”Fika” spelade och förgyllde ytterligare. Jag är så himla inte bitter idag på grund av det.

Min tidslinje för årstider ser ut som följande:

vår: April, Maj

sommar: Juni, juli, augusti

höst: september, oktober, halva november

vinter: december, januari, februari, halva mars

Jag tror att jag har format den här uppfattningen lite efter de där kalendrarna man hade i skolan med ett klistermärke för varje månad och då föreställde bilderna ungefär den ordningen som jag beskrivit. Men, nu ser det inte alls ut så i verkligheten. Våren verkar börja i mars, för att gå över i sommar i Maj som håller på till september då någon form av höst inträder och snö kan man möjligen förvänta sig i januari februari, om det kommer någon alls. Det är lite grovt skissat, men det jag frågar mig är om de här klisteralmenackorna kommer att behålla sin uppdelning som visar en någon idealiserad bild av hur årstiderna förhåller sig till varandra eller kommer de att ändra motiven? Återstår att se…

Det här är biblioteksföreningsens nya stora kampanj för en nationell bibliotekspolitik i Sverige, vilket vi faktiskt som enda nordiska land inte har. Det kommer att komma mer om det här i framtiden, så spänn fast er för bibliotekspropaganda i högfart. Men, tillsvidare får ni nöja er med en liten teaser!

Ja, anledning till att jag började med den här bloggen just nu var egentligen att jag hade tänkt börja med den tidigare, men min dator gick sönder och därför tog det lite tid innan den fungerade igen som jag ville att den skulle göra. Därför blev det när min dator slutligen slutade att jävlas med mig hela tiden, men nu har det visat sig att den inte alls är alldeles återhämtad utan fortsätter att trilskas med mig lite då och då, troligtvis då den känner att jag blivit alldeles för självsäker och sådant. Men det är ju bra att man har något som behåller en mer ödmjuk till tillvaron på sätt och vis. Jag har utvecklat ett förhållande till min dator som brukar känneteckna en destruktiv relation, där man både älskar och hatar samtidigt och inte riktigt förstår vad det är som man gör fel. Egentligen skulle det ju kunna vara så bra. Alla de här sakerna som jag borde gjort, som jag inte gjorde…ja..om.

Man undrar om det ska vara såhär, ska det det? Jag vill bara att allt ska vara bra mellan mig och min dator, så som så många andra har det. Kanske det inte alls är bra egentligen utan de bara säger så för att de önskar att det var så bra som de säger och de vill inte att någon annan ska veta hur det egentligen är mellan dem och deras dator. För vi förväntar oss så mycket av tekniken, när vi egentligen kanske borde förlita oss mer på oss själva.

Jag hade besök igår av J och vi pratade om en massa saker som vi tyckte var viktiga. Bland annat kom vi in på vad som i vare fall för mig förefaller vara en märklig företeelse.

Här i Uppsala finns en Klubb som heter Orange, och det är väl bland annat dit man går om man inte har något studentleg och vill ha lite roligt. Mitt första intryck när jag var där var att det var väldigt trångt, men trevlig på sitt sätt och det ger en mysig vardagsrumskänsla. Det som upprörde oss var att man uppenbarligen inte kunde få tag på vatten i baren, eller snarare, om man ville ha vatten var man tvungen att betala 10 kr för flaskvatten, trots att de har en vattenkran i baren.

Jag tror att många känner igen sig i detta, att vara i behov av vatten på en utekväll, efter att ha skakat på tussen hela natten vill man gärna ha något att dricka. Och dessutom är det ett bra botemedel mot bakfylla och bromsar ett alldeles för snabbt inskridande i spritdimman. Mer om detta kan man läsa på om på festmetodens hemsida, ett projekt från alkoholkomittén.

Är det riktigt illa så brukar det ju till och med vara bartenderna som rekommenderar vatten till sina kunder, men inte här. Varför inte? Det känns som ett försök att känna lätta pengar, men samtidigt undrar man för att bolla ut vatten till sina kunder har ju sina fördelar, mindre fylla, trevligare atmosfär och så vidare. Dessutom var det inte så länge sedan vi hade den här debatten om hur dåligt flaskvatten är för miljön.

Nej, jag bara undrar, ska det vara så här? Är detta ett beslut som Orange fattat eller ligger några skumma regler från hälsovårdsmyndigheten bakom det här?

Hela konceptet med bibliotek är att du lånar någonting som du lämnar tillbaka, du får själv ingen bestående kopia av det du lånar tillskillnad från om du köper något, vilket också skiljer biblioteken från fildelning. Det är helt klart i upphovsrättslagen att det inte är tillåtet att publicera hela verk som böcker, även om man enligt kopieringslagen får kopierar delar, omkring 10 % för privat bruk.

Hur förhåller det sig då med artiklar? Är en artikel ett verk som man enbart får kopiera delar av eller är själva tidskriften att betrakta som ett verk i det fallet? Frågan vi diskuterat är huruvida våra utskrifter från dessa artikeldatabaser är olagliga eller inte, om den avtalslicens som biblioteken slutit ger tillstånd till detta, eftersom vi då skapar våra egna beständiga kopior av artikeln. Hur definieras en artikel enligt upphovsrätten och kopieringslagen? Om det är någon som vet vad som gäller i denna fråga så är jag tacksam om någon skulle kunna förklara det för mig, eftersom varken mina föreläsare eller bibliotekarierna vid mitt universitetsbibliotek vet hur det egentligen ligger till, även om det finns en klar uppfattning om hur man vill att det ska ligga till, nämligen att det ska vara helt okej att göra så.

I övrigt så vill jag rekommendera en bra bok i detta ämne för den som är intresserad. Eva Hemmungs Wirtén vid Uppsala Universitet har skrivit om copyright, fair use, public domain och mycket annat som rör diskussionen om upphovsrätt i framför allt USA i boken No Trespassing (2004).